somatiska vårdare bör göra några veckor inom psykiatrin!
Som sagt en del vårdgivare bör faktiskt göra några veckors jobb inom psykiatrin just för att få lite förståelse för dem som även har trasig själ. Ibland kan det komma en person med trasig själ som behöver somatisk vård och då är det en klar fördel om man åtminstone kan ha lite förståelse för denne.
Vad grundar jag det på? Jo jag fick själv uppleva detta nu i helgen efter att från att ligga inne på psyk för en trasig själ få väldigt ont i magen och i behov av somatisk vård.
På akuten pratade de över huvudet på mig först (då jag hade med mig en från avd enbart för min trygghet och att de skulle gå undan) när "min" personal förklarade att jag inte led av en psykos eller var okontaktbar, att jag bara mådde psykiskt dåligt, ja då började de prata med mig istället.
En klar fördel om man vill ha hela bilden...
En sjuksköterska kom in och frågade hur ont jag hade, en skala på 1-10.
8-9 kanske svarade jag.
men det tyckte hon inte syntes på mig.
Då förklarade jag att jag har djävulusiskt ont men att jag behöver inte skrika för det.
"Jaja jag kan iaf inte ge dig någon smärtis innan dr varit här"
Så mycket förstod jag med.
Dr kom och jag bad om att få något mot smärtan, jo de skulle jag få. Sjuksköterskan kom in med spasmofen spruta som hon skulle sticka i skinkan på mig. 20 min senare kom hon in och fråga vad skalan låg på. Samma fick hon till svar. Hon höjde på ögonbrynet och sa att jag måste resa mig och gå på toa.
Jo tjena tyckte jag, jag låg ihoptryck fosterställning och kunde inte räta på mig.
Med en suck gick hon iväg och kom tillbaka 20 min senare med morfin.
"Ja men jag antaratt du tål morfin iaf !?!"
(Jag fick känslan av att hon trodde jag var där för morfinets skull )
Ct buk gjordes U.a. läkaren kom in och berättade att ja skulle få åka tillbaka med alvedon. Fine tänkte jag, där ja stod på alla 4a och hyperventilerade.
Efter några min kom han in igen och sa att jag får komma upp på kirurg avdelningen istället så de kunde bevaka mig. Fine tänkte jag igen.
Upp på avd fick morfin ggr flera. (Minns inte mycket av den natten mer än knivhuggen jag kände i magen.
Dagen efter var jag riktigt risig. Lågt blodtryck låg puls låg syresättning men vägrade mer morfin, alvedon tack! Allt kom upp så det blev alvedon dropp. Jaja..
På natten kom en dam som skulle dela rum med mig, jätte sjuk var hon. Hela natten låg hon och ringde på klockan ojjade sig bajjade ned sig och kräktes. Usch vad jag tyckte synd om henne!
Men jag var också patient, men ingen hänsyn togs av personalen. Jag kunde inte sova, hela natten vankade jag av och an med herr droppställning som gnisslade så de skar i öronen.
Här började problemen som fick mig att inse det som överskriften säger.
Jag talde med nattpersonalen kl 02.00 ang min ångest och panik jag kände, för lukterna, ljuden alla sjuka (som jag nu la märke till nu när jag var pigg och inte hög längre)
Personalen ryckte på axlarna och de ända dom sa var "oj då"
Hela natten gick åt att vänta på morgonpersonalen, kanske de föstod, eller åtminstone kunde lugna mig.
Haha.. shi fick jag!
Jag bad flera ggr att få komma därifrån för jag hade sådan panik, ingen lyssna.
Tillslut satt jag och skaka på sängen och fräste åt en sjuksköterska
"tar du inte bort droppet nu lovar jag att jag sliter ut det själv, jag får panik av att jag sitter fast!!"
Ooops... jag bad om ursäkt såklart och hon tog bort droppet och nålen.
Jag frågade flera ggr om och när jag skulle få åka tillbaka för nu mådde jag så bra att jag kunde både äta och dricka. "Vet inte, sen" "senare" "det kan inte jag bestämma" m.m.
Jag förklararde för en undersköterska hur viktigt det var för mig att ha all information som fanns när var hur varför. Jag kunde väl åtminstone få veta vad jag väntade på?
(Till saken hör här att på 3 dygn har jag inte fått någon av mina mediciner som jag ska ha eller har vid behov)
Damen i sängen bredvis gjorde de hon gjort hela natten så att sova bort tiden var inte att tala om.
Äntligen kom läkaren till mig och sa i princip bara hejdå..
Suck...har jag legat här i panik och ångest sen 02.00 för att läkaren skulle säga hejdå??? (Nu var kl 12.30)
Fick en spydig kommentar av sjuksköterskan
"Jag har då aldrig varit med om en patient som vill tillbaka till psyk så ivrigt som du vill!"
Konstigt hörrö du!
Att bli nonchalerad och inte trodd eller tagen på allvar när man mår dåligt är inte att rekommendera för somatiska vårdgivare som har hand om sådana som mig.
Jag menar absolut inge illa med det jag säger, men de borde vara ett måste att jobba några veckor inom psykiatri, även de som vill jobba inom psykiatri borde jobba några veckor på den somatiska sidan. Just för att få förståelse.
Pratade med en sjuksköterska på psyk-avdelningen om detta och hon blev ganska förvånad hur det fått gå till. Hon berättade att de ska ta reda på patientens medicin listan, och har de inte medicinen på avd så ska de ringa den avdelning som patienten är inlagd på, så de får komma med rätt medicin (speciellt om patienten ätit denna medicin länge då kan de bli problem om medicineringen avslutas tvärt) . Dessutom bör de ha hanterat min ångest och panik bättre.
Instämmer...
Men men.. nu är det gjort och det här är min upplevelse, och jag drar inte alla över samma kamm de finns enstaka guldkorn överallt. Men de finns gott om okunniga oempatiska och oförstående vårdgivare överallt.
Inte bara här.
