Psykvården- tabu- rädsla och skam
Sitter och grunnar på hur vården ser ut igentligen speciellt psykvården då jag både jobbat inom det själv och är själv nu patient inom det.
Varför ska någon som ex jag känna skam och skuld för att jag är "trasig i själen" ?
Hade jag legat på den somatiska sidan hade vänner och familj kommit och hälsat på och man blir glad när man vaknar från operation, när man får resa sig upp på uppvaket man blir påputtad och peppad av personal och anhöriga.
Men är man inlagd på psyk, för att man mår dåligt oavsett anledning så får man gömma sig, man skäms, känner sig dum i huvudet. Vänner och familj drar sig tillbaka. Är jag farlig kanske?
Du sitter på en säng och stirrar ut i fönstret, sitter och önskar att någon personal ska komma och fråga hur du mår så du får lätta sitt hjärta.. men robotarna jobbar vidare. Sticker in huvudet och ropar "maaaat" sen försvinner de in i vimmlet.
Måendet går upp och ned. men du törs inte be om hjälp, går och hoppas innerligt på att någon ska se att du behöver prata, någon människa med empati och tid att lyssna.
du skäms för att be om medicin för din ångest toppar. Du vill inte att de ska tro att du bara är ute efter medicin.
du vill inte störa eller vara i vägen för det finns mer vårdkrävande patienter för du vet, du har jobbat som dem.
Så du fortsätter stirra ut genom fönstret, ihopp om att någon. Någon tar sig tid att se just dig.
Hoppet är det sista som överger en sägs det.
Men här finns inget hopp.
1 av 10 i arbetsstyrkan är mänsklig. Men alla dras till den så hen har inte tid.
Jag som jobbat inom vården förstår varför, och jag bör inte ta saker personligt eller bli ledsen för att ingen har tid.
Men bara för att jag har en utbildning och arbetat inom det... kan inte jag .. bara vara jag? En patient som behöver dig oavsett min bakgrund.
Jag har fått höra otaliga gånger att jag är utbildad jag borde veta bättre, att jag är kunnig så ja borde inte. Att jag borde förstå att människan som skriker i korridoren är SJUK och rår inte för det, så jag borde inte bli upprörd eller rädd.
men.... men.... jag är ju bara en patient jag med? Självklart förstår jag, självklart visar jag hänsyns eftersom jag förstår. Men ?
Jag tycker att psykvården är under all kritik, jag anklagar absolut inte personalen utan jag pekar på dem högst upp. Personalen rår inte för att de är underbemannade, slutkörda och går på autopilot.
Lägg mer pengar och tid på vården kan ni inte se vart de här barkar hän? Hur många som har blivit utbrända, sjukskrivna, deprimerad, magsår etc. Var är vi påväg? Fattigstugor och hemsamariter, barna som tar hand om sina sjuka föräldrar ?
